Vi närmar oss alltså jul och läget i landet är skrämmande dåligt. Det andrummet vi fick i somras är definitivt ett minne blott. Nu är det seriös distansering som gäller igen. Tuffa restriktioner som tyvärr inte alla bryr sig om.
Maken och jag började redan i november förbereda för julen. Vi köpte julklappar på nätet för att undvika trängseln vid paketutlämningen innan det förhatliga Black Friday. Den helgen grundlade det svåra läget som är nu. Folk kan inte hålla sig från köpcentra helt enkelt!
Sjukvården går på knäna. Eftersom så många sjuksköterskor slutade efter vårens pandemi är det brist på personal. Vårdplatser och utrustning finns men det fattas folk helt enkelt. Så skrämmande. Tänk om inte de orkar längre!
Maken och jag har klarat oss så här långt, men äldsta dottern har haft covid två gånger! Nu heter det att man inte ska fira jul med några andra än dem man träffar dagligen. Nu har lilla familjen mer eller mindre varit i karantän när julafton inträffar så vi har bestämt att träffas. Sen blir vi nog tvungna att isolera oss, för det har dykt upp ett muterat virus som är vansinnigt smittsamt. Vi vet ännu inte om det tagit sig till Sverige, men det kommer de närmaste dagarna att utvisa. Det upptäcktes i Storbritannien. Stackars Storbritannien som redan är så drabbat! Och snart infaller Brexit också. Ett tufft år.
Det trista för vårt land är dödstalet. Vi har nu passerat 8000! Vi har 10 gånger fler avlidna än våra grannländer.
Positivt är att man börjar vaccinera i mellandagarna. Vi som inte till- hör en riskgrupp, visserligen till åren men inte tillräckligt, får nog vänta till senvåren. Bra att man kommer igång i alla fall. Vissa länder har redan påbörjat.
Barnbarnen träffade vi senast på andraadventsfika utomhus.
Snart blir lilla flickan i Norge 1 år och vi har inte setts IRL än. Det trodde jag aldrig skulle hända. Nu får vi hoppas på vår beräknade släktträff i juni.
Som om inte detta var nog har vi levt i ett halvmörker i en månad. Inte en solstrimma! Regn har avlösts av ett grått, heltäckande molntäcke. De senaste dagarna (inte idag) har vi skymtat solen nån timme. Jag saknar snö som skulle lysa upp tillvaron.
Ett förfärligt gnäll, kan tyckas, men livet har också sina ljusa sidor. Maken och jag avverkar ett par mil i veckan när vi tar våra promenader. Naturen är vacker även utan solsken och igår vände det mot ljusare tider.
Jag återkommer med mer gnäll efter jul, men nu är det dags att ta tag i resten av julförberedelserna. God mat, fika och glittrande barnaögon är något att längta efter.
