Bakslag i vädret...

 Efter att ha haft ett härligt vårväder en längre tid har vi nu fått känna på lite snö och kyla igen. Det vänder snart igen. I maj har vi tänkt åka upp till Dalarna och vara husvakt när dottern med make och hund tar en tur med husbilen. Det ser jag fram emot.

Vi har båda fått vår första vaccinationsspruta nu, så det börjar kännas bra. Smittspridningen i landet är fortfarande ökande, men håller man sig på sin kant så går det bra. Det är många unga som drabbas nu och vissa blir så sjuka att de hamnar på IVA.

Jag fick lite feber och muskelvärk efter sprutan, men det är bara som det ska vara. Då har man tydligen ett bra immunförsvar. Nu är det många veckor till den andra dosen, i slutet på juni. 

Bilderna är från några promenader med och utan barn och barnbarn. Stora tjejen är hellre med kompisar numera, så vi får nöja oss med den lille, snart 5 år.

Oj, vad tiden går...

 Jag fick en påminnelse häromdagen (av min förmodligen enda läsare) att det är hög tid att uppdatera bloggen.

Nu har vi i alla fall vår. Just nu är det kyligt, men vi har också haft varma dagar. Alla efterlängtade vårblommor har kommit. 

Maken och jag är ute och vandrar varje dag om inte vädret är alldeles för dåligt, Det har blivit ett behov för oss båda och det är ju ett sunt behov. Mitt mål är minst 2 mil i veckan och gärna i skogen. 

I väntan på vaccinering håller vi oss fortfarande för oss själva. Lilla familjen träffar vi utomhus. Svärsonen har haft covid och dottern har blivit vaccinerad. Förmodligen har båda barnen också haft sjukdomen. Båda hade feber någon dag, men det var allt. 

Smittspridningen ökar fortfarande. Den brittiska mutationen är mer smittsam och folk håller inte avstånd. Hur svårt kan det vara?

Det var ju tänkt att alla i vår ålder skulle vara färdigvaccinerade i april, men eftersom tillgången på vaccin har varit dålig, får vi vänta till slutet på maj. I år blir det i alla fall Gotland.

Vi läser otroligt mycket, både maken och jag. Har man Storytel blir man aldrig utan något att läsa. Numera  är det e-böcker som gäller. Jag lyssnar väldigt sällan. 

Bilderna är några vårtecken. Isen försvann på två dagar i Rosersbergsviken.

Februari..

 Äntligen har vi en ordentlig, lite kylig, snörik vinter. Hoppas den håller i sig. Igår fyllde maken år, så vi satt här i vår ensamhet och åt hembakad tårta. Vi träffar inga andra människor numera i väntan på vaccinet. När barnbarnet fyllde 10 hade vi kalas utomhus. Trevligt visserligen, men inte det man önskar. Hon var nöjd i alla fall.

Nu handlar vi all mat via nätet och hämtar i en box utanför Coop. Det fungerar alldeles utmärkt och skulle kunna vara något även i framtiden, när det här är över. 

Man påstår att smittspridningen minskat, men fortfarande vårdas alltför många på sjukhus och personalen är slutkörd. Därtill har det kommit ett muterat virus som sprider sig snabbare än det andra. Gränserna är stängda åt alla håll och nu krävs negativt prov för att komma in i landet. Det känns som om vår släktträff i juni ligger illa till.

En av mina barndomsvänner har flyttat från vår gemensamma födelseort upp till Åretrakten. Vilket stort steg när man är pensionär! Hennes dotter bor däruppe och det förklarar det hela. Jag längtar efter att åka dit och se hur de har det. Där har man verkligen vinterlandskap med massor med snö och berg. Framåt våren hoppas jag på att kunna ta tåget dit. Direkt från Uppsala till Järpen.

Vi läser kopiöst mycket maken och jag. Nu har han övertagit min e-bokläsare så jag får läsa på mobilen. Eftersom biblioteken är stängda var det en bra lösning. Jag lyssnar inte lika mycket nu. Känns bättre att läsa eftersom det går fortare.

Dags för dagens promenad. Det blir ett par mil i veckan med dubbskor på.

Nytt år!

Julen blev så bra man kan önska. På juldagskvällen blev jag sjuk och är det fortfarande. Maken befarade Covid, så jag testade mig med negativt resultat. Än har det rackars viruset inte hittat oss! En vanlig, om än tuff, bondförkylning går ju över så småningom. 

I fortsättningen kommer vi att isolera oss till den värsta smittspridningen avtagit. Barnen träffar vi utomhus, som anses säkrast. 

Våra matinköp gör vi på nätet och hämtar ut i en box utanför vårt lokala Coop. Smidigt!

Ett par dagar med snö fick vi uppleva. Tänk vad det piggar upp. Nu är det barmark igen och ganska mörkt.

Vi närmar oss jul...

Vi närmar oss alltså jul och läget i landet är skrämmande dåligt. Det andrummet vi fick i somras är definitivt ett minne blott. Nu är det seriös distansering som gäller igen. Tuffa restriktioner som tyvärr inte alla bryr sig om. 

Maken och jag började redan i november förbereda för julen. Vi köpte julklappar på nätet för att undvika trängseln vid paketutlämningen innan det förhatliga Black Friday. Den helgen grundlade det svåra läget som är nu. Folk kan inte hålla sig från köpcentra helt enkelt!

Sjukvården går på knäna. Eftersom så många sjuksköterskor slutade efter vårens pandemi är det brist på personal. Vårdplatser och utrustning finns men det fattas folk helt enkelt. Så skrämmande. Tänk om inte de orkar längre!

Maken och jag har klarat oss så här långt, men äldsta dottern har haft covid två gånger! Nu heter det att man inte ska fira jul med några andra än dem man träffar dagligen. Nu har lilla familjen mer eller mindre varit i karantän när julafton inträffar så vi har bestämt att träffas. Sen blir vi nog tvungna att isolera oss, för det har dykt upp ett muterat virus som är vansinnigt smittsamt. Vi vet ännu inte om det tagit sig till Sverige, men det kommer de närmaste dagarna att utvisa. Det upptäcktes i Storbritannien. Stackars Storbritannien som redan är så drabbat! Och snart infaller Brexit också. Ett tufft år.

Det trista för vårt land är dödstalet. Vi har nu passerat 8000! Vi har 10 gånger fler avlidna än våra grannländer.

Positivt är att man börjar vaccinera i mellandagarna. Vi som inte till- hör en riskgrupp, visserligen till åren men inte tillräckligt, får nog vänta till senvåren. Bra att man kommer igång i alla fall. Vissa länder har redan påbörjat.

Barnbarnen träffade vi senast på andraadventsfika utomhus.

Snart blir lilla flickan i Norge 1 år och vi har inte setts IRL än. Det trodde jag aldrig skulle hända. Nu får vi hoppas på vår beräknade släktträff i juni. 

Som om inte detta var nog har vi levt i ett halvmörker i en månad. Inte en solstrimma! Regn har avlösts av ett grått, heltäckande molntäcke. De senaste dagarna (inte idag) har vi skymtat solen nån timme. Jag saknar snö som skulle lysa upp tillvaron.

Ett förfärligt gnäll, kan tyckas, men livet har också sina ljusa sidor. Maken och jag avverkar ett par mil i veckan när vi tar våra promenader. Naturen är vacker även utan solsken och igår vände det mot ljusare tider. 

Jag återkommer med mer gnäll efter jul, men nu är det dags att ta tag i resten av julförberedelserna. God mat, fika och glittrande barnaögon är något att längta efter.

Fortfarande surrealistiskt..

 Den här pandemin kommer vi att få leva med länge än. 

Sommaren har trots allt varit väldigt bra. Vi har hållit oss friska och har kunnat träffa barnbarnen. Det är det viktigaste för mig.

Sorgligt nog har vi inte kunnat besöka Norge. Vi är inte välkomna dit på grund av smittspridningen och det är bara att acceptera.

Vi tillbringade nästan två veckor i Dalarna, där vi var husvakt åt äldsta dottern. Själva var de ute på husbilssemester med vovven. Det var trevligt och vi fick besök av lilla familjen.

Både maken och jag läser mycket. Han är en flitig låntagare på biblioteket och jag läser det mesta på min läsplatta. Lyssnar en del också, men inte alls lika ofta som tidigare. Det böcker som inte finns på Storytel lånar jag på biblioteket.

Så mycket som vi varit ute i naturen detta år har vi aldrig varit tidigare. Alltid med ryggsäck med kaffe och tilltugg. Endast en gång har vi besökt ett café. 

Nu går vi så sakteliga in mot hösten och det blir säkert också bra. Det är bara att hänga i och vara tålmodig. Jag tror aldrig att det kommer att bli som tidigare och det kan nog vara bra. Jag skulle önska att man nu passade på att göra allt för att rädda vår miljö, men tyvärr är det girigheten som styr.

Nästan varje kväll om vädret varit fint har vi åkt till hamnen i Sigtuna med vår termos med kvällskaffe. Fint att på avstånd titta på folk.

Fina huset i Dalarna. Ett litet paradis.

Flera bilder från Dalarna.

Årets kanske sista besök i Hjälstaviken. Nu börja fåglarna flytta söderut.

Slutligen bilder från vår terrass. Fortfarande blommar pelargonerna för fullt men de fick inte vara med på bild.

Två märkliga månader..

Det har varit tyst från mig i två månader nu. Ingenting att rapportera, för samhället har liksom tagit paus. Pandemin slog till ordentligt i vårt land. Fyra gånger så många döda hittills än våra nordiska grannländer tillsammans! Olika strategier, men än är inte faran över, så vi får vänta med resultatet.

Maken och jag har slaviskt följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Social distansering helt enkelt. Efter en månad började vi i alla fall träffa dotterns familj. Utomhus. Det har känts tryggt. Vi gör våra matinköp sent på kvällen i Coop-butiken. Där känns det tryggt. Rymligt och inte så mycket folk. Handlar man dessutom med shop express behöver man inte stå i kö.

Tidigare skulle man inte resa längre bort än två timmar, för att kunna komma hem till sitt eget sjukhusområde vid behov. Häromdagen släpptes de restriktionerna och nu kan vi resa i hela landet. Det är ju semestertider. De vanliga råden gäller dock fortfarande. Hålla avstånd osv. Det blir nog lite si och så med den saken på vissa håll. Där alkoholen går in går vettet ut.

Däremot är vi inte välkomna till andra länder. Svenskarna är betraktade som pestsmittade just nu. Mig stör det absolut inte, men väldigt många vill ju resa söderut på sommaren. Att inte få åka till Norge gör däremot väldigt ont. Inte heller ta emot besök därifrån, som var meningen.

På de personliga planet har vi det oförskämt bra. Det blir nästan dagliga långvandringar med ryggsäck på ryggen. Jag tror vi besökt alla naturreservat häromkring. På det sättet har vi följt vårens och försommarens ankomst. Det är helt ljuvligt ute i naturen just nu.

Eftersom den mesta flygtrafiken har legat nere har det dessutom varit väldigt lugnt och tyst. Bara en massa fågelkvitter. Eftersom inga långväga resor tillåtits har svenska folket upptäckt att vi har en fantastisk natur! Dessutom har vädret varit fint så på helgerna får man söka sig till platser som inte är så välkända.

Dottern och jag har pysslat med en sorts orientering som Knivsta kommun ligger bakom. Vi har letat kontroller i skogarna omkring, och prickat av. Väldigt trevligt! En dag gick vi 13 kilometer i skogen. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen framöver.

Vår efterlängtade Gotlandsresa blev avbeställd och flyttad till augusti nästa år. I juni har vi ju bestämt att ha släktträff och juli är uteslutet. Då är det festprissarnas ö.